av Ian Caldwell & Dustin Thomason. Bra böcker, 2005.Dan Browns jättesuccé med ”Da Vinci-koden” har medfört ett sug efter liknande spänningsromaner med historiska mysterier, konspirationsteorier, chiffer och gåtor. En hel del nya titlar i den genren är under utgivning. Ska vi kalla genren för ”intellektuell spänningsroman”?
Hit kan räknas ”Den sista hemligheten” (originaltitel: ”The rule of four”), skriven av två unga författare vid namn Ian Caldwell och Dustin Thomason. Båda två är under 30 år.
Boken handlar om fyra sistaårsstudenter på Princeton-universitetet. Två av dem ägnar sig åt att utforska mysterierna i 1400-talsboken ”Hypnerotomachia Poliphilii” (en bok som existerar i verkligheten). Denna gamla inkunabel är komplicerad och det har skrivits många lärda avhandlingar om vad den anonyme författaren kan ha menat med den.
Huvudpersonen i ”Den sista hemligheten” – Thomas Corelli Sullivan – hade en far som slet hela sitt liv med att finna svaret med den gamla renässansboken men dog utan att ha fått några svar. Sullivan slits därför mellan bokens och sitt övriga livs dragningskraft. Vad är egentligen viktigast? Sullivans studiekamrat Paul Harris har boken som examensämne och håller på att hitta svaren på en del av bokens mysterier. Gradvis nystas en efter en av bokens gåtor upp. Men det är ingen ofarlig forskning som studenterna ägnar sig åt. Snart hotas de av allehanda faror, t ex mord, akademiska intriger och andra våldsamheter.
”Den sista hemligheten” är rent litterärt snäppet bättre än Dan Browns böcker, men däremot är spänningsintrigen inte lika välspunnen som i t ex ”Da Vinci-koden”. Caldwells & Thomasons bok har dock andra kvaliteter.
Boken utspelar sig i princip helt och hållet i Princeton med omgivningar. Inga resor kors och tvärs till en massa städer alltså. Vardagslivet vid universitetet, med alla gamla klubbar och ritualer, har också sin plats i romanen. Detta ger god lokalfärg men kan nog samtidigt kännas lite väl instängt av en del läsare.
Vidare är detta en tämligen maskulin bok. De kvinnor som förekommer är alla bifigurer, t o m huvudpersonens flickvän som konkurrerar med 1400-talsboken om hans intresse.
Far-och-son-relationen står också i fokus i boken, på flera plan.
Originaltiteln ”The rule of four” syftar dels på vänskapen mellan de fyra studenterna och dels på en gåta i ”Hypnerotomachia”.
Det finns en hel del intressanta träsnitt i 1400-talsboken och några av dem återges också i ”Den sista hemligheten”.
Något som slog mig under läsningen var att ”Hypnerotomachia Poliphilii” (som alltså är en autentisk bok) utan vidare skulle kunna användas i en Call of Cthulhu-kampanj.
Sammanfattningsvis är ”Den sista hemligheten” bättre skriven än ”Da Vinci-koden” men inte riktigt lika spännande. Den saknar också nästan helt alla de religiösa funderingar som förekommer i Browns roman. Men när du läst denna bok har du säkerligen lärt dig att uttala titeln ”Hypnerotomachia Poliphilii”. (Titeln kan översättas ungefär med ”Poliphilos strävan efter kärlek i en dröm”.)
Warner Bros har f ö köpt filmrättigheterna till ”Den sista hemligheten” och boken ges nu ut i mer än 30 länder. Inte illa för en debutroman!
Thomas Drugg, Östersund, 2005-09-07