Bärbart äventyr till gameboy advance från 2004 för den ensamme spelaren. Producerat av Capcom med överinseende av NintendoSå har jag då lagt händerna på en Gameboy Advance SP och det medföljande spelet The Legend of Zelda: The Minish Cap. Jag har en längre tid gått och suktat efter en gameboy och nu när min födelsedag inföll för någon vecka sedan så gick det hela i lås. Nu 40 timmar senare så är det dags att summera sina intryck av spelet.
Varje gång det kommer ett nytt zeldaspel till någon av nintendos maskiner så anses det vara en stor händelse bland konsolspelare. Även några av dom mest inbita x-box fansen tittar lite suktande efter den gröna lilla killen som gång på gång räddar landet Hyrule undan från diverse mörka hot exklusivt på nintendos maskiner. Jag själv håller zeldaserien bland det bästa som någonsin har producerats i spelväg någonsin.
The Minish cap är nånstans i närheten av det tionde, svårt att räkna beroende på återutgivningar, remakes och misslyckade projekt till Phillips CD-I, i spelserien och det första gjort enbart för Gameboy Advance. Förväntningarna har därför varit hyffsat uppskruvade från min sida. Man kan på det stora hela säga att dom uppfylldes.
Spelet börjar med att Link, som i min save heter Sture, vaknar upp hemma hos sin farfar. Prinsessan Zelda kommer dit för att ta med honom på den årliga Picorofestivalen. Det sägs att en gång var hundrade år så kommer portalen till picorofolkets värld öppnas under festivalen och i år är det 100 år sedan det hände senaste gången. Under festligheterna så ska det även hållas en svärdfäktartävling. Denna vinns iår av en mystisk filur som heter Vaati. När Vaati ska hämta sitt pris så slår han sönder låset på kistan som håller alla monster inspärrade och i sin framfart förstenar han även prinsessan Zelda.
Detta är upptackten på ett underbart litet äventyr. För självklart måste Link ta sitt ansvar och ännu en gång rädda Hyrule från ondskans makter.
En av nyheterna denna gång är att tidigt in i spelet så hittar Link en talande hatt vid namn Ezlo som kan förminska honom ner till en tummnagels storlek. Ungefär som Nilskarlson Pyssling fast utan Tjillevippen. Fast med mössa. Ni fattar. Detta gör att Link kan nå nya områden som tidigare inte var tillgängliga. Och där träffar han på Picorofolket, eller "Minishfolket" som dom kallar sig själva. Detta nya inslag i rörelsemönstret är väl inkorporerat i pusselösande och sidoquestande. För i sann zeldanda så måste den lille gröne hjälten lösa massor av små intriger och äventyr för att kunna hitta dom fyra kristaller som krävs för att smida ihop "De fyras svärd" igen. Det svärd som enligt historien är det enda som kan betvinga ondskan.
Spelkontrollen är helt perfekt. Styrkorset och dom små gameboyknapparna fungerar felfritt. Det enda jag störde mig en aning på under resans gång är att man måste byta föremål ganska ofta och det finns bara två knappar att lägga föremålen på. Där känns gameboyen en aning omodern och man önskar sig ofta en-två extraknappar. Men det upplevs mest som en störande detalj och är inget som drar ner intrycket jättemycket.
Grafiken är helt otroligt vass far att vara på ett handhållet system. Bara det att det är pixlad 2d grafik får retropuritanen i mig att mysa. Det är kraftigt inspirerat av det bästa zeldaspelet någonsin, The Legend of Zelda: A Link to The Past som kom till SuperNintendo. Fast jag vill påstå att grafiken är bättre här. Den lilla skärmen myllrar av detaljer och färgpalleten används nog fullt ut. Fienderna har bra rörelsemönster och landskapet är helt suveränt designat. Även fast man ibland funderar på hur i hela friden det kan leva folk där med alla stenbumlingar som ligger i vägen för ens framfört.
Ljudmässigt så finns det inte mycket att klaga på heller. Musiken innehåller variationer på det klassiska zeldatemat och gillar man musiken i dom gamla spelen kommer man bli nöjd. Det som stör lite är dom ljud man får höra hela tiden som när Link svingar sitt svärd. Då utstöts ett litet tjut som upplevs som ganska jobbigt efter ett tag.
Avslutningsvis så säger jag att dom har gjort det igen. Det är ett riktigt bra spel. Det lever inte upp till som riktiga höjdarna A Link to the Past och Ocarina of Time men det ligger inte långt där efter. Jag ger spelet ett högt betyg baserat på att när det gäller zeldaspel är jag väldigt lättköpt. Men det är även jävligt bra utöver min svaghet för pixlad 2dgrafik sedd snett ovanifrån.
Jag tycker även att det var lite för kort och lätt att klara. Jag såg Game Over skärmen totalt tre gånger under min första genomspelning. Men visst ska man skaffa det här om man har en Gameboy Advance eller har tänkt köpa en!
http://www.zelda.com/
Michael Hemmingsson, Göteborg, 2005-02-01