Författare: Björn Larsson, Bokförlaget Pan Norstedts"Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende"
Björn Larsson skrev boken ”Long John Silver” för att han tyckte att John Silver var en så intressant karaktär att han förtjänade sin egen roman. Men i boken är det John Silver själv som skriver, om sig själv och sitt liv som han minns det. Han är gammal och ensam, ibland självgod och sentimental, men han kan fortfarande konsten att dra en bra historia. Det första han berättar är hur han förlorade sitt ben och sen följer resten av hans liv i den ordning han kommer att tänka på det.
Björn Larsson kan en hel del om pirater, segling och sjöröveri, och han väver skickligt in John Silver i 1600- och 1700-talens historia. Han låter Silver segla med flera kaptener som verkligen funnits och vara med om händelser som utspelats på riktigt. Efterhand blir det allt svårare att komma ihåg att Long John inte själv är verklig, utan påhittad av Robert Louis Stevenson.
Det kan förstås diskuteras om en författare har rätt att stjäla en annan författares figurer och historier, men i det här fallet tycker jag i alla fall inte att det är fel. Upplevelsen av Stevensons ”Skattkammarön” förändras nog knappt och förlorar säkert inget på att John Silver får en djupare karaktär. ”Skattkammarön” är ett ganska ytligt skrivet pojkboksäventyr, visserligen klassiskt, men ändå inte mycket mer än underhållning för stunden. ”Long John Silver” har däremot en del tänkvärt att säga, vilket görs på ett spännande och underhållande sätt, samtidigt som läsaren får lära sig något om kaptener av guds nåde, hederliga sjömäns förhållanden och lyckoriddarnas korta men fria liv.
Lisa Andersson, Göteborg, 2004-01-11