Rollspelssystem som gavs ut 2001 av Key20 (författaren är Jason L. Blair), 139 sidor, engelsk text.Little Fears (som en annan gob:are lånade ut till mig för några veckor sedan) är något så ovanligt som ett rollspelssystem vilket man som SL har att välja på att göra ospelbart eller tråkigt i längden. Innan jag går in mer på det påståendet så ska jag dock presentera själva systemet lite mer.
Little Fears är ett rollspelssystem -i huvudsak- baserat runt alla de saker som barn är rädda för, men som vuxna skrattande avfärdar som fantasier.
Vad spelsystemet tar fasta på är givetvis att alla dessa saker -från monstret under sängen till zombien från den förra skräckfilmen som det tjuvtittades på- finns på riktigt, men att vuxna helt enkelt inte kan uppfatta dem. Barn är däremot utsatta för härjningarna från alla monster från dimensionen ”Closetland” (typ helvetesdimension komplett med en ”djävul”, ”demonherrar” och ”demoner” av alla möjliga slag), demonerna födda ur alla barns kollektiva medvetande (om en skräckhistoria blir berättad lite för många gånger runt lägereldarna så kan den plötsligt bli verklig helt enkelt) och de där helt uppenbara feltolkningarna som vuxna gör (en fet liten gubbe som kan ta sig in i vilket hus han än vill och har en massa fina leksaker att locka barn med är ju helt klart ingen svärmorsdröm, eller vad trodde du?).
Spelvärlden är det faktiskt inget fel på, särskilt som den mycket väl går att modifiera till vilken sorts spel du än vill ha. Vill du ha ett ”B-films zombie-slakt spel i barnmiljö” så är det bara att strunta i ”Closetland” (åtminstone tills vidare) och vill du ha ett ”ljusets riddare mot de superonda monstren från den hemska helvetesdimensionen i barnmiljö” så går det också bra. Det viktiga är att LF ger hjälp i hur rollspelskaraktärer som är barn ska kunna gestaltas och hur dessa kommer att bemötas när de t.ex. kommer med sina ”vansinniga historier”.
Regelsystemet är ännu en Vampire-klon och kan med fördel modifieras om med hjälp av t.ex. CoC-reglerna (i alla fall om man vill ha lite mer djup på själva effekterna av skräck i spelet). Det som reglerna i huvudsak bidrar med är några tankar om hur barns miljöer kan vinklas in i spelet (t.ex. barns ritualer för att överkomma skräck) och ett system för vilka som kan se skräcken eller inte (typ varför vuxna har blivit blinda för monstren). Min syn på regelsystemet är annars att det främst kan ge några idéer eller om man siktar på originalitet kanske kan arbetas in i en ”Changeling”-kampanj med inriktning på skräck, men att de annars är för odetaljerade för att vara värda att använda.
Så varför blir då inte betyget högre och varför tycker jag att spelsystemet bara kan bli ospelbart eller tråkigt i längden? Det har i grund och botten med själva spelidén att göra. Som det påpekas i LF så kan man som SL välja olika inriktning på sina spelsessioner, allt från humoristisk skräck till ren ”riktig” skräck kan gestaltas. Humoristisk skräck tror jag mycket väl LF kan användas till, men för mig och de flesta andra anhängare av skräckgenren som jag känner (och det är ju jag som skriver den här recensionen) så har denna inriktning sina begränsningar. När man har spelat de där klart avskilda, ”överraskande” och sinnrika äventyren där man hänger seriemördarfarfar/tomten, skjuter det gröna huggtandsmonstret som kallas påskharen och rensar sitt område från lösspringande zombies efter skräckfilmskvällen förra lördagen så upphör till slut konceptet att vara roligt, End Of Story. Sedan är det en glidande skala genom fabler och ”hemska historier” till den andra polen i spektrumet, riktig skräck. Problemet här är det omvända. Det går säkert ypperligt bra att basera en hel kampanj av skräckäventyr på just idén att spela rollspelskaraktärer som är barn, för barn är trots allt en grupp som kan bli utsatt för riktigt hemska situationer. Frågan är bara, hur länge är det kul att vada genom riktiga framställningar av pedofilringar, barn som låsts in fastbundna i en skrubb under hela sin uppväxt eller liknande? Visst kan det gå att spela de där heroiska barnen som ställer allt till rätta, men riktig skräck vilar ofta på en hjälplöshet (som i CoC där vansinne eller död är de två val en spelare till slut har) som till slut bara blir morbid med den här spelidén.
Så på grund av min uppfattning av LF som i längden ospelbart och att LF är ännu en Vampire-klon blir inte poängen högre än 5. Och den poängen får LF bara för att jag tror att systemet kan användas till några bra enskilda rollspelssessioner eller modifieras in i något system med annan inriktning.
http://www.key20.com/kyp1000/index.html
Fredrik Asplund, Malmö, 2004-03-31