En trilogi av Brian Herbert och Kevin J Anderson baserad på Frank Herberts anteckningar och synopsis för sin DUNE serie.Jag blir automatiskt skeptisk när någon tar över ett projekt från någon annan, i synnerhet när det gäller avlidna författare och regissörer, som när Spielberg tog över Kubricks A.I.
Tyvärr är man ju ofta så faktahungrig, och i synnerhet när det gäller så otroligt välskapta världar som Frank Herberts DUNE att man endera sväljer allt med hull och hår, eller åtminstone kämpar sig igenom materialet för att hitta de gömda karamellerna.
Frank Herbert lämnade det jordiska efter 6 böcker om DUNE-universat och Paul Muad'Dib gyllene väg. En sjunde avslutande bok var i startgroparna och förlaget ville att Brian Herbert skulle ge sig i kast med den.
Brian som skrivit flera egna scifi-romaner med en del framgång avstod inledningsvis, men gav sig likt Christoffer Tolkien i kast med att ordna faderns arbete. Med tiden lät han sig dock övertalas och med Kevin J Anderson som vapendragare började man istället rita upp bakgrunden, ett preludium till DUNE, om Leto den förstes tidiga regeringsår och husets Atreides uppgång, vilket de ansåg sig behöva presentera innan den avslutande "sjunde" boken skulle kunna realiseras.
Vare sig Brian eller Kevin är Frank Herbert, men sonen Brian hade nära samarbeten med fadern och rent faktamässigt må han mycket väl förstå vad fadern skapade. Dock så skiljer sig språket och tonen i de postuma böckerna. Faderns mer klassiska språkbruk å ena sidan och hans direkta intresse för ekologi, natur och kultur färgade hans berättande och gav nyanser och djup åt sagan.
Brians intresse verkar i första hand vara för just sin faders skapelse och det saknas en fond till berättandet. Det är snarast så att det är själva fonden som nu får bära berättandet och där bakom finns bara små lösryckta och ytliga detaljer utan nytt djup.
Också där Frank Herbert lämnade mycket av huvudpersonernas känslor hän för större mål och drivkrafter så hänger sig Brian och Kevin åt närmaste melodramatiska personteckningar, karikatyrer och klichéer från de tidigare böckerna.
Att dessutom breda ut korta tidsperspektiv (i DUNE sammanhang iallafall, där det tidigare gått hundra till tusentals år mellan varje bok) över tre böcker känns väldigt utdraget.
Men hur mycket jag än intellektuellt stör mig på detta så plöjer jag böckerna som en vårberusad såningsman. Om något någonsin var space-opera så är det DUNE. Högtravande som Tolkien där vart och varannat beslut påverkar universums framtid. Hela serien om DUNE handlar om förvandling av samhället där något gammalt som stått för sant i generationer tvingas på knä för att skapa en ny världsbild.
I trilogin får vi följa hur den unge Leto Atreides upplever hur hans far, hertig Paulus Atreides mördas av sin besvikne moder som besviket finner sig nedgift sedan hennes hus Richese fallit och hur Huset Atreides nära allierade Huset Vernius på Ix, "maskinplaneten" och kunkurrerande med Richese brutalt störtas.
Den 14 årige hertig Leto Atreides rådges av familjens lojale mentat Thufir Hawat, också lönnmördarnas mästare. Leto försöker med idealism och oförskräckthet utmana de konservativa krafterna i kejsardömmet under huset Corrino som konspirerar med Harkonnen för att förstärka makten över kryddan/drogen Melange som alla viktiga maktfaktorer är beroende av. Under berättelsens gång fär man också lära sig om Lady Jessicas förräderi mot Bene Gessritordern och hur Gurney Halleck och Duncan Idaho båda flyr från Harkonnen på Giedi Prime och ansluter sig till Huset Atreides.
För er som läst ut Frank Herberts alla DUNE-böcker en eller fler gånger kan jag nog utan att luras säga att Prelude to DUNE är obligatorisk läsning.
Men har du bara läst DUNE och möjligen DUNE MESSIAH, eller spelat dataspelet, sett filmen eller teveserierna så sak du först och främst läsa resten av Frank Herberts böcker innan du ens bekymrar dig att läsa baksidestexterna på dessa. Annars kan du få helt fel uppfattning om vad det egentligen handlar om.
Bilder;
http://länk...
http://länk...
http://länk...
http://www.dunenovels.com/prelude.html
Jim Pe-Melin, Göteborg, 2003-09-07