Charles Williams (1886-1945). Inkling. Författare. Alltför okänd.

Inklingarna var, som bekant, en skara författare i Oxford under mitten av nittonhundratalet. De flesta, men inte alla, hade anknytning till Oxfords universitet. De brukade samlas varje tisdagförmiddag för att äta lunch och dricka några pint ale på stamstället "The Eagle and the Child", gemenligen kallad "The Bird and the Baby". De brukade också vanligtvis samlas på CS Lewis arbetsrum på Magdalen College sent på torsdagkvällarna, för att smutta på whisky, diskutera filosofi, litteratur och livsåskådningsfrågor, samt läsa upp sina egna senaste alster för varandra, för att få lite feedback. Det var i detta slagfärdiga och lätt pipröksdoftande sammanhang, som "Utflykt från tyst planet" och "Sagan om ringen" nådde åhörares öron.
Inklingar
Litteraturvetaren CS Lewis, som skrivit de sju barnböckerna om landet Narnia och tre egensinniga science-fictionromaner för en äldre publik, undervisade i litteraturhistoria, och var gruppens centralgestalt. Hans gode vän, språkprofessorn JRR Tolkien, är också välkänd. Gruppen bestod emellertid av så många fler människor, som tyvärr förblivit okända för en svensk läsekrets.
Bland Lewis kollegor inom litteraturhistoria hittar man gestalter som JAW Bennett, Nevill Coghill, Hugo Dyson och John Wain. Tolkiens språkintresse delades av Charles Wrenn. Medan R B McCallum och Tom Stevens var historiker, var poesiprofessorn Adam Fox och dominkanbrodern (och arkeologen) Gervase Matthew präster, i den anglikanska respektive romersk-katolska kyrkan. Tolkiens son Christopher deltog i samlingarna som student, medan Lewis bror Warnie delade sin militära bakgrund med Jim Dundas Grant. Humphrey Havard var läkare. Var och en utgör ett fascinerande livsöde, men förutom "kändisarna" Lewis och Tolkien tornar två litterära giganter upp sig mot den dåtida kulturens horisont: Owen Barfield och Charles Williams. Barfield förtjänar en egen artikel, och jag kommer här att koncentrera mig på Williams, och framför allt hans romaner.
Uppväxt
Charles Walter Stansby Williams föddes i London 1886, men levde under tonåren i Saint Albans. Han ansågs brådmogen av omgivningen, och började skriva poesi redan i tonåren. Fadern uppmuntrade honom bl a att läsa Voltaire. Skoltiden verkar ha varit mörk, men i sextonårsåldern fick han stipendium för universitetsstudier i latin, franska och engelsk historia. Han lämnade dock Londons Universitet redan i artonårsåldern, utan att ha tagit någon examen. I viss utsträckning kan man kalla honom autodidakt. 1908 fick han tjänst som korrekturläsare vid Oxfords universitetsförlag i London - en tjänst han stannade på under hela sitt liv, trots att han de sista åren fick en readersshiptjänst i litteraturhistoria vid Magdalen College. Samma år mötte han järnhandlardottern Florence Conway, som han uppvaktade med mängder av sonetter och senare gifte sig med. Deras äktenskap var aldrig helt oproblematiskt, men höll till dess Florence (som Williams gav öknamnet "Michal") blev änka. Den ende sonen Michael föddes 1922.
Den andliga dimensionen
Den andliga dimensionen var påtagligt närvarande i inklingarnas författarskap. Tolkien var utövande medlem av den romersk-katolska kyrkan. Lewis blev, efter decennier som ateist, utövande medlem av Church of England, och en välkänd apologet. Owen Barfield hörde till det av Rudolph Steiner grundade Antroposofiska Sällskapet. I likhet med novelpristagaren TS Eliot, som Williams en gång sammanförde med Lewis, hörde Williams hemma i den katolicerande delen av Church of England, men han tillhörde under en kort tid även ett esoteriskt ordenssällskap. Båda miljöerna tycks ha påverkat Williams romaner och dikter. Ordenssällskapet Golden Dawn grundades 1888 och upplöstes i mängder av fraktioner 1903. En av grenarna, The Fellowship of the Rosy Cross, som reformerades 1914 och upplöstes 1942, leddes av den excentriske Arthur Edward Waite, som avskaffat de magiska inslagen från moderorganisationen. I Waites tappning, påverkad av de radikalpietistiska rosenkreutzarna på 1600-talet, blandades bildspråk från kristen mystik, medeltida alkemi och arthursagornas graalsymbolik. Williams recipierade i Waites ordenssällskap 1918.
Williams senare liv
På universitetsförlaget gick livet sin gilla gång. Williams anordnade vid några tillfällen uppskattade skådespel på personalfester. Fritiden gick i hög utsträckning åt att leda kvällskurser i litteraturhistoria, och han ansågs vara en medryckande föreläsare om bl a Dante Alighieri och John Milton. Williams och Lewis började brevväxla 1936. Kriget tvingade universitetsförlaget att flytta till Oxford, där Williams anslöt sig till de sedvanliga samkväm som inklingarna redan brukade samlas till. Under denna tid fick han en readershiptjänst i litteraturhistoria. Strax efter kriget, 15/5 1945, avled han oväntat under en tarmoperation.
Williams verk
William hann skriva ett fyrtiotal verk under sitt liv. Somliga mindre diktsamlingar, personalfestskådespel, historiska översikter och en postum essäsamling är kanske inte mycket att säga om. 1936 skrev han ett mysteriespel åt Canterburykatedralen, och 1938-39 skrev han några uppmärksammade teologiska verk. Själv skattade han sin trilogi av diktsamlingar över arthursagan högst, men den tredje delen var ofullbordad när han avled. Trilogin består av: Taliessin Through Logres, The Region of the Summer Stars och Arthurian Torso.
Läsarna har nog i allmänhet uppskattat hans romaner högst. De är besynnerliga, övernaturliga thrillers i en för övrigt realistisk miljö i mellankrigstidens Storbritannien. Vad skall man kalla dem? Magisk realism? Realistisk fantasy? Romanerna har drag av de traditionella pusseldeckarnas miljöer, men kan ibland bli inte så lite psykedeliska. Det vardagliga möter det drömska, och öppnar djup av filosofiska reflektioner.
Shadows of Ecstasy skrevs först, men publicerades först 1933. Williams är i viss mån sorgligt samtida med det Brittiska Imperiets koloniala mentalitet, och romanens "antagonister" är afrikanska befrielserörelser understödda av övernaturligheter, men Williams behåller ett intressant dialektiskt drag, som är vanligt förekommande i hela hans författarskap, och i någon mån är bokens "skurk" dess hjälte.
War in Heaven (1930) handlar om hur den heliga Graal återfinnes i en anglosaxisk bykyrka, stjäls av djävulsdyrkare förföljda av en agnostisk förlagsman, en anglikansk ärkediakon och en romersk-katolsk greve. I sammanhanget skall man komma ihåg att skräckförfattaren Arthur Machen (som bl a inspirerade HP Lovecraft) använt ett graalmotiv i sin novell The Great Return ett par decennier tidigare, och man kan inte utesluta en viss påverkan.
I centrum av Many Dimensions (1931) står en brittisk jurist och hans sekreterare, samt en förunderlig sten, som anses ha tillhört kung Salomo. Romanen verkar tilldra sig vid en tidpunkt före "War in heaven", eftersom antagonisterna är gemensamma. Boven Sir Giles Tumulty är en gestalt, som förjänar att jämföras med Mr. Scrooge eller Mr. Pickwick. Symbolspråket är mångbottnat. I mellanösterns folktro florerar Salomo som betvingaren av onda andar, och med en förmåga att bota sjukdomar. Tänk bara på "Tusen och en natt"! Salomo förknippas också med byggandet av templet i Jerusalem. Bildspråket kring "stenen" kan ha med medeltidens alkemi att göra, men fungerar också som (och detta var CG Jung långt ifrån först med) en Kristussymbol. Romanen anknyter också till Augustinus distinktion mellan Gud som mål och Gud som medel. Låt emellertid inte detta avskräcka er! Boken är en av Williams mest välskrivna, och språket är ljuvligt mustigt. Och ni som trodde att Lovecraft vunnit mästerskapen i konstig engelska?
Senare under 1931 utkom The Place of the Lion, där portaler öppnas mellan Platons idévärld och en liten sömnig, engelsk universitetsstad. Här märker man en släktskap mellan Williams och Lewis tankevärld. Man kommer osökt att tänka på slutkapitlen av Lewis bok Den sista striden. Gamla garvade rollspelare, som exempelvis ägnat sig åt Call of Cthulhu vet om att öppnade portaler kan vara ganska problematiska. Behöver jag säga mer?
The Greater Trumps (1932) handlar på ytan om jakten efter en tarokkortlek med magiska egenskaper. Här kan man troligen spåra ett inflytande från Williams medlemskap i FRC, men under ytan kan man även hitta dolda referenser till kosmos som gudomlig dans hos keltiska och östkyrkliga helgon. Och förresten: När skrev Pamela Travers sina böcker om Mary Poppins? Vem påverkade vem?
Efter några år, som Williams huvudsakligen ägnat åt litteraturhistoriska studier, kom slutligen Descent into Hell där ett lokalt dramasällskap skall sätta upp ett skådelspel av en välkänd, men tillbakadragen författare. Samtidigt utspelas en besynnerlig spökhistoria. Läsaren följer under en tid det inre livet hos några människor i byn, men jag vill inte säga för mycket, så att läsglädjen går förlorad. Här propagerar Williams för en av sina teologiska käpphästar: co-inherence, dvs tanken att vanliga människor medvetet och frivilligt kan åta sig att bära en annan människas lidande. Mänskligheten ses visionärt som en organisk helhet, sammanvävd av barmhärtighet och solidaritet, även på ett metafysiskt plan.
Även den sena All Hallows Eve (1945), som börjar under krigets bombräder över London, varierar spökhistorietemat på ett originellt och självständigt vis.
Avslutning
Efter år av filmhype vet alla vem Tolkien är. Lewis är tämligen välkänd. Bland inklingarna återstår för många läsare att stifta bekantskap med Charles Williams - en slitstark bekantskap som håller för många omläsningar, vilket rekommenderas!

Mats J. Brandt, Huskvarna, 2003-07-31