Stellar Games, 3rd Edition (1993), författare Bradley K. McDevitt.För alla er som har tröttnat på White Wolf-träsket kanske det känns bra med ett lite udda spel. I så fall kommer du att tycka om It came from the late...
Konceptet är väldigt enkelt, men samtidigt genialiskt - man spelar skådisar i B-filmer. Dvs man spelar sig igenom hela filmen. Om scenariot tex är baserat på Bad Taste, så spelar karaktärerna helt enkelt The Boys och går runt och slaktar monster.
Naturligtvis innebär det här vissa logiska felslut här och där, men det får man helt enkelt glatt köra i spelarna. Tex man spelar ju ett scenario. Man följer inte filmmanus. Av det skälet kan saker och ting inte ibland följa den tanke man hade med sin film, men det får man acceptera och försöka spela sig runt i bästa möjliga mån. Det viktigaste är att inte ge avkall på spänning, spelglädje och det rasande tempo man brukar hitta i B-rullar.
Eftersom hela konceptet är lite skämtsamt, så har man lite mer frihet med sin dramatiska ådra än man brukar ha. I Call of Cthulhu brukar man hålla ner antalet monster och försöka uppnå en laddad skräckstämning, en fruktansvärd fasa runt de monster och hemskheter man använder. Det kan man naturligtvis även göra i Late.. om man spelar en Lovecraft-film, men om man inte gör det, om man spelar en taskig B-skräckis "Night of the living swamp-blobbies" eller något annat, så kan spelledaren känna sig fri och hälla på monster till spelarna spyr. Det är bara att ta fler zombies och fler zombies. Med andra ord - man kan rocka loss och ha skoj i det här spelet.
Nu över det andra logiska felet; Normalt sett har inte B-films-skådespelare samma talanger och färdigheter som killarna de gestaltar i film. Det har man å andra sidan i det här systemet. Man kan inte skjuta bättre än skådespelaren kan, springa snabbare, flyga rymdskepp, eller någonting alls över huvud taget! Det här är ju bisarrt, men jag förstår varför man har valt att göra på det här sättet. Om man inte hade gjort så här hade man varit tvungen att göra en ny karaktär varje gång man skulle spela ett nytt scenario (film). Dessutom hade det tagit bort nöjet för spelarna att kunna se sin karaktär växa och förändrats. Hade man varit mer realistisk hade man naturligtvis fått en Blixt Gordon-färdigheter för att göra en Blixt Gordon-rulle, men då hade man inte kunna samla experience och se sin karaktär växa och annat roligt som vi är vana vid.
När vi spelar brukar jag förklara först det här logiska felet för spelarna det första jag gör. När de väl har accepterat det, så löper saker och ting smidigt. Men de är viktigt att de får en chans att äta kalkonen först, för stöter de på den under spelets gång så blir de både förvånade, överraskade och upprörda. Vanligen p.g.a. att de lagt alla sina färdigheter på att bli en bra filmskådis, och inte på att köra rymdskepp under vatten, såga motorsåg eller springa skrikande åt fel håll.
Så kommer vi till det tredje logiska felet; Och det här är ett fel som jag verkligen sympatiserar med. Det finns följande Stats i systemet: Build, Looks, Brains, Dexterity och Fame. Dessa genereras genom att man slår 4D10'or på varje. Sedan står det att en normal människa har i genomsnitt 10 på de olika sakerna. Detta innebär ju olyckligtvis att en B-skådis kommer upp i magnifika 24-poäng i genomsnitt (inte 20 som de idioterna har skrivit i systemet). Det här kan man acceptera på sådana saker som Fame och Looks. Filmskådisar är snygga. Och genom att de bara spelar i dåliga filmer, så är de åtminstone lite berömda, men Build.... Det innebär att alla är kroppsbyggare, gigantiska muskelberg. Hur kan man sätta samman det med att man t.ex. vill spela en hjältinna som tycker om att solbada och skrika på hjälp? Samma sak med Brains - så djävla smarta är inte B-skådisar. Då hade de varit A-skådisar, eller åtminstone haft något bättre jobb. Det här felet är helt oförklarligt. Om ni vill spela spelet bör ni hitta på ett sätt att komma runt det. I fallet med Build har jag valt att helt enkelt låta dem välja ett sätt som deras kropp är bra på. Muskulös, snygg, stryktålig eller något annat. På det sättet blir inte alla muskelmassor. Brains har jag valt att helt enkelt tysta ner, men jag tror att jag i framtiden helt enkelt skall låta dem slå färre tärningar eller komma på en annan bra lösning.
Nåväl, det var felen och bekymren. Nu över till de positiva bitarna. Om du tycker om att tycka om att kunna växla miljö väldigt mycket i dina kampanjer kommer du att älska det här systemet. Eftersom varje scenario är en ny film kan du kasta dem direkt från yttre rymden till en rumbadanstävling utan någon tycker det är konstigt. Skådisar har olika roller i olika filmer.
Det här leder också till en av de stora fördelarna enligt mitt tycke, det spelar ingen roll vilket spelsystem man spelar, förutom det här, karaktärernas liv blir alltid en samling oförklarliga och mystiska sammanträffanden. Oavsett hur äventyrlig en liten dvärg är det konstigt att han alltid träffar på flygande drakar, onda magier, talande slott och allehanda omöjligheter i en miljö där en normal bonde aldrig träffar på något sådant. Samma sak, fast värre, i skräck. En normal människa skall ha en fruktansvärd tur (otur??) om han överhuvud taget träffar på en odöd varelse från helveteshålorna under hela sitt liv. I en kampanj brukar man träffa på en varje vecka. I The Late.. är det här löst på ett naturligt sätt.
Fördel nummer två (eller tre, jag har tappat räkningen): Man kan slå ihjäl dem! Man kan slå ihjäl dem ofta! Dom behöver inte vinna! I normala kampanjer tvekar man över att bara döda karaktärer hela tiden. Även om spelarna går rakt ner i fällor, ramlar ner för stup och ha sig, så vill man inte avstanna spelet bara för att de skall göra en ny karaktär var fjärde minut. I The Late.. finns inget sådant problem. Dör de, så är de helt enkelt inte med i den filmen längre, men skådisen är ju inte död. Han kan vara med i nästa film.
Nu till några specialprylar som ger spelet charm och stress: Spelarna kan kalla på reklampaus. Då stannar spelet och spelledare (eller en spelare) spelar upp ett reklamavsnitt för dem. Då stannar spelet och spelarna får lite tid på sig att diskutera igenom vad de skall göra i vad som kanske är ett hopplöst läge.
I samma skola, fast tuffare och dyrare för spelarn är Tillfälligt avbrott (film breaks). Det innebär att filmen har gått av och man har klippt ihop den, fast en bit har försvunnit. Köper spelarna en sådan (och det kostar) så tar filmen vid där problemet de har varit utsatta för är löst. Man behöver inte förklara hur eller varför. Handlingen sätter bara igång igen på ett nytt ställe. Själv är jag förtjust i att plocka in nya oförklarliga som inte har varit med förut och som de nu måste umgås med och försöka först varifrån de kommer och vilken relation de har till spelargruppen.
Exempel: Rodeo Sapp Rangers är omgivna av mördar-laser-skelett från Andromeda gallaxen. Läget är hopplöst!
Filmbreak: När de rider bort från canyonen har alla en liten pingvin på huvudet. Något har uppenbarligen hänt, men det var i rullen som försvann.
Ett annat trick - stunt dubbel: Spelarna har naturligtvis rätt till en stuntman. I farliga situationer kan man ropa "Stunt dubbel" och då hoppar stuntmannen in. Han kan inte prata eller tänka, men han är bra på att ta stryk. När stuntmannen har tagit så mycket stryk att han är död (enligt systemets termer) så kan man inte ropa på honom längre, för då är han på sjukhus.
Så över till det sista tricket spelarna kan använda för att överleva. Berömda skådespelare kan diva sig och bara lämna inspelningsplatsen. Visar det sig att de är berömda nog visar det sig att de har rätt att sluta avtal med regissören om en ny plott-line i filmen. En där de har tyngre vapen eller något sådant.
Slutligen skulle jag vilja säga att det här är ett rasande roligt spel och jag kan varmt rekommendera det trots alla dess små brister.
Johan Jonsson, Jönköping, 1997-09-01