Skräckfilm från 1999, regi Daniel Myrick och Eduardo Sánchez.En amerikansk skräckfilm av Daniel Myrick och Eduardo Sanchez, med Heather Donahue, Joshua Leonard, Michael Williams m fl.
Filmen är precis vad den utger sig för att vara (för omväxlings skull); ett projekt om den legendariska häxan Blair. Det är en lågbudget produktion på enbart några hundra tusen kronor, som redan spelat in över en miljard kronor.
Vad är då det vinnande receptet?
Jo, att ge tre okända skådespelare en video- och en 16 mm kamera för att under någon vecka improvisera kring ämnet. Inga dyra specialeffekter, överbetalda stjärnskådisar eller för den delen kameramän. Skådespelarna tar själva hand om filmandet och ljudupptagningen och får det till att bli en del av storyn. De enda element som någonsin tillförs under filmens gång är regissören och hans polare som själva skrämmer upp skådisarna genom diverse handouts, röster och skakande i deras tält nattetid. Lite som ett lajv, eller vad säger ni själva?
Filmen (eller om ni så vill, lajvet) i sig behandlar som sagt myten om häxan Blair. Skådespelarna agerar amatörfilmare som läser sista året på ett mediaprogram och som examensarbete ska de filma en dokumentär om häxan. Sagt och gjort, så betar filmen snabbt av den obligatoriska karaktärsintroduktionen. Här försöker trion vagga in tittaren i en vardagsbild av personerna. Som att det verkligen var en riktig lågbudget dokumentär. Samma knep används genom hela filmen, med skakiga hemma-filmningar och socialrealistiska diskussioner och gräl, karaktärerna emellan. Allt bygger faktiskt upp en väldigt bra grund för filmen, när trion till slut beger sig in i skogen för att skjuta resten av sin dokumentär, men det är något som saknas.
Trots att alla känslor som förmedlas till åskådaren känns lika äkta som allt annat i biosalongen, så är det fortfarande något som saknas för att skräcken ska blomma ut i sin helhet.
Biobesökaren är inte dum. Efter ett tag inser man att ljuden, rösterna och de skakiga bilderna av höstlöv är allt som man kommer att få se och uppleva. Det blir inte värre än så här. Tricket kunde ha fungerat om man bara inte dragit ut och sugit på karamellen under så desperat lång tid, utan istället sparat godiset till att bli just de överaskande effekter de var ämnade som. Inte behöver och ska man heller visa för mycket. Det har ”Hajen” bevisat för oss, men det innebär också att det är än mer noga att förmedla det där extra och det är just det som den här filmen saknar.
Generellt så påminner den nu mer om ett amatörmässigt, men ack så bra skådespelat försök att skrämma skiten ur publiken. Något som en högstadieklass lika gärna kunde spelat in eller varför inte en sedvanlig VHS-upptagning av ett skräcklajv, det hade jag minst lika gärna kunnat betala 70 kronor för.
Det är under inga som helst omständigheter första gången någon valt att filma på detta sätt. Anledningen till filmens framgång är istället dess smarta marknadsföring genom mytbildning och internet.
Slutligen ska jag däremot inte sticka under stolen med att filmen var intressant och stundvis faktiskt ganska skrämmande, även om man förväntar sig mer från just en skräckfilm.
http://www.blairwitch.com
Daniel Roos, Jönköping, 1999-12-15