Producerat av föreningen Alternaliv. Uppsättningen gavs vid fyra tillfällen under hösten 1999 ombord på den ryska museiubåten U194, belägen i Norrköpings hamn.Hej allihop!
Nu är jag nyligen hemkommen från lajvet Carolus Rex. Det handlade om Svensk stormaktstid i rymden. Sverige har skaffat sig ett av jordens största imperium. Vår starkaste konkurrent är Dansken...
Oj vad långt det blev men håll till godo...
När jag anländer till Norrköpings hamn möts jag av trötta arrangörer som slitigt halva natten för att testa allt och trimma in utrustningen. Det svarta tornet sticker upp över kanten på hamnen.
Jag mötte några deltagare som anlänt kvällen innan och sovit över ombord. De ser trötta ut och har redan tagit på sig hjälmar som ingår i utrustningen i lajvet. När jag går ombord och går ner i ubåten förstår jag vanför. Det finns flera ställen jag kan stå rak på, men definitivt inte överallt. Båten var avdelad i flera sektioner som avdelas med skott. Dessa skott har runda luckor med en diameter på ca 1 meter. De satt ca 30 cm upp på skottet och hade, som tur är, sågats upp i underkanten nästan ned till durken. (Tack för terminologin, Åberg) Det lämnade fortfarande en tröskel man fick se upp för. Och dessutom fick man se upp för hantaget till låset. Flera av besättningen hade när lajvet var slut, rivit upp hål på uniformen på armbågen. (Jag också... :( ) Men över allt annat var det en sak som slog mig; hur kallt det var! Hela skeppet var iskallt. Arrangörerna förklarade att strömmen gick om de slog på de fläktarna de hade ställt ut. Därför togs alla (Utom den i sjukhytten) bort. Vi ville ju inte att alla datorer och lampor skulle slockna plötsligt. En annan sak som man inte kunde tänkt sig var hur många rattar och vred det fanns. I det knappt hundra meter långa skeppet var det nog inte en kvadratmeter där det inte fanns rattar. Överallt; på väggar, i taket, under plåtluckorna som bildade golvet, precis överallt.
Efter denna första bekantskap med båten bestämde jag mig för att sätta upp klockan jag haft med mig på bryggan och upptäckte då att jag tappat batteriet. Efter att förgäves letat runt gick jag ut och då höll arrangörerna på med att dela ut kläder. Jag smet iväg i alla fall och köpte ett nytt. När jag kom tillbaka visade det sig att alla var större än arrangörerna räknat med. Utom den kvinnliga, kungliga uppsyningsmannen. De flesta andra hade ett större urval att välja mellan men trots det räckte kläderna inte riktigt till. Två personer fick ha sina egna skor. Jag hade förutseende tagit med mig egna kängor. Den andre sprejade sina gympardojor svart. Han fick dessutom damasker som täckte dem lite extra. Tre personer hade vapenrockar vi (just det, jag var en av dem) som inte gick att knäppa om magen. (Och i mitt fall särskilt inte om bröstet, hrm...) Jag fick ta en vit skjorta istället för den gråblå och i stället för de vanliga vadmalsbyxorna ett par ridbyxor. (också vadmal) och en extra marinens blå olle med det påsydda rymd tygmärket.
Efter mycket om och men var det till slut dags och alla samlades i den näst största sektionen. Alla 27 fick plats när de flesta satt tätt, tätt packade längs bänkar bakom bord längs väggarna. Detta som kallades manskapsmässen var den plats jag tillbringade mest tid i förutom bryggan. Här inne kunde jag stå rak i ryggen i mitten mellan borden. Hela lajvet började med att allt manskap var samlat ombord i docka på Viktoria stationen i rymden. Befälhavaren Kommendörkapten av andra graden H.C. Reuter kom in med stjärnkartor under armen. Mitt skift utmärkte sig genast. Dels med styrman ”Måttet” som rapade och fes högljutt och dels med den kvinnliga andre analys Thorsells hosta. Efter en genomgång gick första skiftet på. Jag som tillhörde andra skiftet började med att sitta i manskapsmässen och skrävla med manskapet. Man hörde hur motorerna gick igång och så var vi på väg. Jag berättade några historier om hur min familjs lilla obeväpnade fraktskepp besegrade snabbare, mer manövrerbara, tungt beväpnade pirater.
Vi hörde ett konstigt ljud i högtalarna som påminde om lustiga effekter i gamla syntlåtar. Jag förstod omedelbart att vi gjort ett rymdhopp genom en Heideggerbrygga. Det tar normalt ca två veckor. Nu tog det bara kanske två minuter.
När vi åter tagit upp kortspelet och lyssnandet på resegrammofonen (den vevades upp och spelade bara stenkakor...) kom furir Zetterström och höll ett kort fyspass. Vi höll oss varma i kylan i skeppets största och kallaste sektion, främre torpedrum, trots att vi var i bara skjortärmarna, men vi hade hjälm.
Pastorn som enligt utskicken verkade barsk och sur på mina lögner var ganska vänlig och förstående när han fick reda på att jag var gudfruktig men tyckte att gud snarare var en schysst snubbe...
Pastor Kylle var för övrigt norrman.
Hjälmen visade sig vara väldigt bra när man gick runt på båten. Efter ett par dunsar lärde man sig att huka sig. Den tidigare svartmålade hjälmen hade mer än ett vitt märke på sig.
Efter det passet bestämde jag mig för att ta igen mig. Jag hade knappt slumrat till förrän jag väcktes bryskt av det klassiska ”beeep beeep, beeep beeep...” larmsignalsljudet. Det var bara rött ljus och folk i hjälmar sprang not sina platser. Jag satte mig precis utanför bryggan (Jag skulle igentigen varit vid min position, redo att ta över om han råkade ut för något, men jag tyckte jag skulle varit mer i vägen. Det var trångt) och väntade.
Efter vad jag hörde från bryggan var det ett Danskt skepp i närheten. Det blev strid och vi bytte torpeder med varann. Ordnarna röts. ”Ladda torped Fenris i rör 2!”, ”Inkommande torped, träff två minuter.” Vi fick en träff i maskin som dessutom gav överslag på bryggan. Det dånade och jag såg blixtar och rök vällde ut. Kommendörkapten H.C. Reuter bars ut från bryggan. Han hade stått närmast. Jag hjälpte löjtnanten (som var en bra officer och var mitt skifts högste man) ut från bryggan. Sedan skyndade jag mig genom nästan hela skeppet efter vatten. Det var en härlig känsla att springa genom trånga passager i rött ljus medan man hör folk skrika, skeppet knaka, sirenen bröla och motorn dåna. Volymen var också olika. I maskinrummet var motorljudet mycket högre. Man kunde se att det var någon läcka där med. Tjockt med rök och spelande ficklampor.
Strax senare bytte jag av förste navigatör och gick i tjänst. Då var vi skadade men kunde åka runt lite grand. Då fick vi syn på en räddningskapsel från danskarna och bestämde oss för att ta fångar. Efter att plockat upp den kastade vi ned de fem danskarna i ett ganska stort rum under bryggan. Det visade sig även vara var befälens öl också förvarades till Danskarnas glada överraskning.
Vi flög runt lite och undersökte lite asteroider som fanns i subsektorn. Efter ett tag konstaterade vi att en asteroid verkade ha varit i blickpunkten vid en tidigare krasch som vårt ursprungliga uppdrag var att undsätta. Även Danskarna verkade ha varit på väg mot den. Vi matade in koordinater för att sammanstråla med asteroiden i dess färd runt den pulsar som var centrum i det system vi flög i.
När vi närmade oss (under låst automatisk styrning) fick vi in en posttorped som bärgarmatroserna hämtade in. Meddellandet lästes upp under ceremonin som hölls för vår avlidne Kommendörkapten.
Det berättade att vi fått ett fredsavtal med Dansken. Det tog hårt på den stackars lilla Kungliga uppsyningsman, Andra gradens intendent i Kommissionen För Fosterländskhet Kloo. Den stackars lilla kvinnan i sin svarta (SS-inspirerade) uniform bröt ihop och fick drogas ned av sjukförmannen.
Hädanefter sammarbetade vi med Danskarna. De hade en kvinnlig navigatör som sattes in i Carolus Rex (vårt skepp) navigation av förstenavigation Göransson (en trevlig prick jag genast tyckte om) medan jag sov. Nästa skift var det väldigt varierande vilket befäl som ledde bryggan. Vår Kapten (Som var en inkompetent adelstönt som var alkoholist och hade temperamentssvängningar, men min karaktör hade inget mot honom) löjtnanten och flera Danskar turades om att ta befälet över bryggan och sedan springa iväg och göra något annat.
Det visade sig att man tydligen kunde bli sjuk av något som de tagit ombord nar de landade på asteroiden när jag söv. Min andre analys som konstant vägrat gå av skift, vilket var svårt att tvinga henne när spelaren av förste analys aldrig dök upp, blev allt sjukare och sjukare. Till slut dog hon medan hon räddade skeppet när livsuppehållande systemen pajade.
Sjukförmannen meddelade sedan att han skjutit ut intendenten Kloo genom aktre torpedtuben medan hon fortfarande levde för att rädda skeppet från smitta. Vi blev beordrade sanering i främre torpedrummet. Efter att skeppet var sanerat återgick vi till våra poster.
Skeppets motorer hade på något sätt blivit skadade när vi lyfte från asteroidens yta. Vi kunde därför inte lämna den förrän de reparerats. Därefter skapades ett gravitationsfält runt skeppet. Det ökades mer och mer. Vi kunde inte ta oss därifrån ens om motorerna repareras. Undersökningar av alfa (asteroiden) visade att det fanns konstiga bearbetade strukturer på den. Plötsligt satte en annan asteroid (Kappa) fart rakt mot oss. En mystisk kommunikation kunde uppsnappas mellan alfa och kappa.
Det var en härlig känsla att stå där på den väldigt trånga bryggan, i rött ljus medan varningssirenen tjöt, och förkunna ”Beräknad tid för kollision med Kappa: tjugo minuter!” Det var inte lika härligt utan faktiskt lite nervkittlande att säga: ”Beräknad tid för kollision med Kappa: EN minut!” Det var riktigt spännande att säga: ”Beräknad tid för kollision med Kappa: trettio sekunder” och ”Beräknad tid för kollision med Kappa: NU!”.
Strax efteråt meddelade sensor (Den som skötte sensorerna): ”Kappa har nytt fartläge: Noll. Stannade på ett avstånd av 120 meter!” Det var lite kul när vi startat på ett avstånd av ca 4000 mil.
Där efter ökade gravitations fältet kraftigare och nådde nivåer av 900 gånger jordens dragningskraft. Orsaken till att vi inte förstördes var att skeppet var utrustat med något som kallas singularitetskärna. Det är en slags G-reaktor som ger oss konstgjord dragkraft nedåt i skeppet och hjälper oss att färdas i rymden. Den kunde inte längre stå emot g-krafterna utan skulle förstöras inom 4 timmar med ett svart hål som möjligt resultat. Dessutom brakade det plötsligt till i skeppet och något som lät som en stånghammare började dunka på skrovet. Snart fick vi uppgifter på sprickor i ytterskrovet. När vi förberedde bärgarmatroser på att gå ut i rymden inser vi att singularitetskärnan inte skyddar lika väl utanför skrovet mot gravitationen. Bärgarmatroserna skulle krossas omedelbart.
Kommunikation (en besättningsman på bryggan) förklarade att han tolkat språket och haft viss kommunikation med alfa. ”De säger att de är fångna på asteroiden och att väktarna kommer ta oss också. De är ibland er...”
Vi ger order om att skjuta ut Göransson, förste navigation som visat tydliga tecken på sjukdom, ur en torpedtub.
Hamrandet ökar, larmet tjuter. Det börjar läcka in rök. Då kom sjukvårsförmannen instörtande på bryggan rosslande; ” ...det var Göransson...”
Motbordare beväpnades och fick bege sig längst akterut i skeppet.
På bryggan får jag den föga angenäma uppgiften att meddela tid. ”Beräknad tid till skrovkollaps: tolv minuter! Beräknad tid till singularitetskärnans implosion trettio minuter! Beräknad tid till skrovkollaps: tio minuter!” osv...
Kommunikation föreslår då att vi ska testa automat kanonen om det som hamrar på skeppet är en fästing kanske man kan skjuta bort den.
Han skriver in på sin terminal:
”[KOMM] Psykomatris aktivera automatkanon”
Strax efter dånar automateld och efter andra salvan tystnar dunkandet.
”[PM/KOMM] Omriktar. Nytt mål bekämpas om tio sekunder.
[KOMM] Vilket mål?
[PM/KOMM] Alfa”
Efter några salvor deaktiveras automatkanonen utan att ha åstadkommit någon skada på asteroiden. (Förståss)
”Ny beräknad tid till skrovkollaps: tio minuter! Beräknad tid till singularitetskärnans implosion fjorton minuter!”
Då frågar jag löjtnanten om vi inte borde aktivera nödkapseln. Han svarar jakande. Jag samlar ihop navigatörsverktyg och stjärnkartor och letar efter officerare att hjälpa till räddning. När jag springer akteröver ser jag rök och i officersmässen står motbordare som spelas med sina lasersikten vidare in i röken i maskinrummet. De säger saker som: ”Han verkar inte påverkas av våra vapen. Vi måste spärra skotten! Jag har fått eldavbrott! Det går åt helvete!” Jag skyndar mig tillbaka till bryggan. Efter ett tag skall kapseln bemannas. Löjtnanten beordrar ombord menige styrman Swärd. Han är på något underligt sätt adlig. Sedan mig. Jag accepterar endast pga att jag kan navigera kapseln. Det bär mig emot att ta upp en plats i kapseln avsedd för fem. Dör efter skickar löjtnanten upp en efter en. Menige ”Plinge” Petersen kommer upp. Hon var förste sensor och hade hjälpt till mycket hos analys. Frisk kom därefter. Han var andre sensor och honom fick jag tygla mig för att inte kasta ned igen. Jag skrek ner ”LÖJTNANT!” för att överrösta stridslarmet. Det stärktes upp ytterligare armar och jag drog upp den kvinliga danska löjtnanten. Jag tittade ner från den kolsvarta kalla och lätt fuktiga nödkapseln. Där nere såg jag löjtnanten stå med en sorgsen min och säga: ”Försegla kapseln”
I bakgrunden hörde jag mannar skrika att system efter system slagits ut medan de andra i kapseln tryckte upp mig mot väggen för att kunna stänga kapseln. När luckan var stängd sade den danska löjtnanten: ”Låd oss bedja.” Därefter följde en lång dansk bön. Efter ett gemensamt ”Amen” stämde alla upp i fader vår. Just som bönen var slut hördes explosioner från skeppet nedanför oss. ”Honnör” Vi satt tysta i så god givakt vi kunde i den nästan helt svarta, kalla kapseln. Stilla snyftningar hördes i mörkret. Explosionerna dog ut. Efter ett tag var allt tyst.
Sedan startade den käcka militärmusiken som tidigare använts under Heideggerdriften för att markera off lajv...
Det var ett väldigt stämningsfyll lajv med flera riktigt intressanta situationer. När trötta folk som aldrig fick mer än högst fem timmars sömn i streck, fryser ordentligt och med skrämda steg springer mot sina stridspositioner, medan sirenerna ljuder, i rött ljus, i en ubåt som är mycket trängre än något jag någonsin sett i någon film.
Givetvis en del dödtid också. Mest på bryggan när vi fick vänta flera timmar utan att kunna göra något. Då lättades givetvis stämningen upp av den harmlöse men totalt tokige, vilt fisande och rapande, ”Måttet” Klasson. Han kom från en planet där man utvinner gas ur en gasjätte. Han jobbade nere i en djup pelare som går in i gasen som hänger ned från rymdstationen som reaktorn på molnstaden i star wars. Den kallas för slasktratten. När alla andra hostade i röken njöt han av alla hemska gaser. Han skrev saker till psykomatrisen som: ”[STYR] Till maskin: FINN FEM FEL!!” som besvarades med: ”[MSK/STYR] Skall det vara på uppdragsgivaren?”
Det var ett lyckat lajv trots att jag frös 29 av trettio timmar.
http://www.alternaliv.se/carolusrex/index.html
Jonas "Texas" Petersson, Linköping, 1999-12-27